Något att tänka på, ett par år..
Jag tror jag kommer bli en jobbig mamma.. När jag var yngre var jag väldigt bestämd med att jag minsann skulle bli en sån där snäll mamma som låter sitt barn göra som den vill, mer som än kompis än som en mor..
Nu är jag inte lika säker på det.. Omvärlden och framförallt media utnyttjar och påverkar barn så mycket att jag helst skulle vilja låsa in mitt/mina barn så att de själv skulle kunna utvecklas i sin egen riktning istället för att bli formade av media. Sen vet jag inte hur bra barnet skulle utvecklas av att sitta instängt i ett hus tills det var fullvuxet.. :S
Har precis lite halvhjärtat tittat på en dokumentär på tvåan om hur stora företag lurar barn med smygreklam och undersökningar om barns vanor och reaktioner mm. mm. Fruktansvärt!
Om utvecklingen fortsätter som den gjort hittils kommer företag vara mega-proffs på att manipulera barn och forma dem till något sorts robotiserad stor-konsument.. jag är rädd!
Nog för att jag själv gillar att shoppa, och alltid varit reklamens offer men det blir ju bara värre och värre. Jag vill inte att min dotter ska börja sminka sig när hon är tre år.. Klä sig sexigt och försöka impa på killarna.. Jag vill inte att hon ska behöva välja sina kompisar efter vem som är populärast. Jag vill att hon ska vara barn, och leka med den hon har roligast med.
Tidigare har jag oroat mig lite för den person hon kommer bli i tonåren. Jag vet själv att det är en svår tid för man börjar bli väldigt medveten om vilka man "borde" hänga med för att själv bli en av dem med högst status på skolan. Grupptryck och dåliga värderingar.. Det är lätt att vara efterklok och jag vet att jag klarade mig genom högstadiet bättre än många andra.. Jag lyckades både vara accepterad av dem jag då tyckte var coola men samtidigt klara av skolan med bra betyg. Det var inte många som klarade det.. De som på högstadiet var tuffast och som folk såg upp till och ville umgås med, mina kompisar, har som stannat i utvecklingen och inte åstadkommit särskilt mycket de senaste 5 åren.
Jag vet att pappa försökte stoppa min utvekling lite på samma sett som jag nu vill stoppa min framtida dotter om 20 år.. (Shit, 20 år tills jag har en tonårsdotter, minst! Det var länge) Som jag störde mig på min pappa då.. Han var så otroligt ocool som faktiskt betalade mig för att slänga en t-shirt som han tyckte sände ut fel signaler. Vad visste han om mode?? Och att han alltid skulle veta vart jag skulle och exakt vad jag skulle göra där. Jag ljög självklart om saker. Även småsaker för jag visste att han nog inte skulle tillåta det. Han såg ju ingen anledning till att man skulle åka in till stan om man inte hade ett ärende där. Förstod inte att man bara ville ha ett normalt umgänge.. Ville ju bara ha lite trevligt!
Störiga föräldrar tyckte jag. Nu förstår jag honom väldigt väl.. Men hur fan ska man få sin dotter att förstå det i tonåren?
Och det blir ju bara svårare och svårare ju längre media och konsumtion utvecklas. Barn blir hjärtvättade från starten och det finns inget man kan göra för att stoppa det utan att låsa in barnen i en stuga, långt ute i skogen, utan tv, internet och annat.
Hur gör man för att se till att ens barn inte börjar festa vid 12 års ålder.. Inte för att jag gjorde det men jag var rätt tidigt ute ändå. Och med allt lättare tillgång till droger. Usch, jag blir rädd bara jag tänker på att skaffa barn.
Man skulle kanske satsa på att bygga upp ett nytt samhälle någonstans tillsamman med andra föräldrar med samma mål. Där ingen har tv. Där man inte pratar om alkohol, inte har möjlighet att få tag på sprit, droger och cigaretter.
Tillsatser och mängder av socker i maten har jag också funderat över. Barn dricker coca-cola innan de ens kan tugga riktig mat själv. Det kan man ju endast skylla på föräldrarna. Men jag förstår nu att sockerberoende hos ett barn förmodligen är det som är allra lättast att undvika.
Det är lite jobbigt att jag börjar noja över sånt här långt innan jag ens har en tanke på att skaffa barn. Tänk då hur nervös jag kommer bli när tiden börjar närma sig. Som om man inte hade nog med problem att få ordning på sitt eget liv.
Innan jag lägger mig och sover (i sängen som jag äntligen fått hit) så vill jag skicka ett enormt tack till min mamma och min pappa som, trots att dem tjatar och är jobbiga ibland, har gjort ett skitbra jobb med att lära ut värderingar och forma mig till en rätt normal människa. Ni förtjänar en stor mega-kram och jag hoppas att jag, när tiden kommer, kan bli åtminstone hälften så bra förälder som ni har varit! Jag älskar er!
God natt!
Nu är jag inte lika säker på det.. Omvärlden och framförallt media utnyttjar och påverkar barn så mycket att jag helst skulle vilja låsa in mitt/mina barn så att de själv skulle kunna utvecklas i sin egen riktning istället för att bli formade av media. Sen vet jag inte hur bra barnet skulle utvecklas av att sitta instängt i ett hus tills det var fullvuxet.. :S
Har precis lite halvhjärtat tittat på en dokumentär på tvåan om hur stora företag lurar barn med smygreklam och undersökningar om barns vanor och reaktioner mm. mm. Fruktansvärt!
Om utvecklingen fortsätter som den gjort hittils kommer företag vara mega-proffs på att manipulera barn och forma dem till något sorts robotiserad stor-konsument.. jag är rädd!
Nog för att jag själv gillar att shoppa, och alltid varit reklamens offer men det blir ju bara värre och värre. Jag vill inte att min dotter ska börja sminka sig när hon är tre år.. Klä sig sexigt och försöka impa på killarna.. Jag vill inte att hon ska behöva välja sina kompisar efter vem som är populärast. Jag vill att hon ska vara barn, och leka med den hon har roligast med.
Tidigare har jag oroat mig lite för den person hon kommer bli i tonåren. Jag vet själv att det är en svår tid för man börjar bli väldigt medveten om vilka man "borde" hänga med för att själv bli en av dem med högst status på skolan. Grupptryck och dåliga värderingar.. Det är lätt att vara efterklok och jag vet att jag klarade mig genom högstadiet bättre än många andra.. Jag lyckades både vara accepterad av dem jag då tyckte var coola men samtidigt klara av skolan med bra betyg. Det var inte många som klarade det.. De som på högstadiet var tuffast och som folk såg upp till och ville umgås med, mina kompisar, har som stannat i utvecklingen och inte åstadkommit särskilt mycket de senaste 5 åren.
Jag vet att pappa försökte stoppa min utvekling lite på samma sett som jag nu vill stoppa min framtida dotter om 20 år.. (Shit, 20 år tills jag har en tonårsdotter, minst! Det var länge) Som jag störde mig på min pappa då.. Han var så otroligt ocool som faktiskt betalade mig för att slänga en t-shirt som han tyckte sände ut fel signaler. Vad visste han om mode?? Och att han alltid skulle veta vart jag skulle och exakt vad jag skulle göra där. Jag ljög självklart om saker. Även småsaker för jag visste att han nog inte skulle tillåta det. Han såg ju ingen anledning till att man skulle åka in till stan om man inte hade ett ärende där. Förstod inte att man bara ville ha ett normalt umgänge.. Ville ju bara ha lite trevligt!
Störiga föräldrar tyckte jag. Nu förstår jag honom väldigt väl.. Men hur fan ska man få sin dotter att förstå det i tonåren?
Och det blir ju bara svårare och svårare ju längre media och konsumtion utvecklas. Barn blir hjärtvättade från starten och det finns inget man kan göra för att stoppa det utan att låsa in barnen i en stuga, långt ute i skogen, utan tv, internet och annat.
Hur gör man för att se till att ens barn inte börjar festa vid 12 års ålder.. Inte för att jag gjorde det men jag var rätt tidigt ute ändå. Och med allt lättare tillgång till droger. Usch, jag blir rädd bara jag tänker på att skaffa barn.
Man skulle kanske satsa på att bygga upp ett nytt samhälle någonstans tillsamman med andra föräldrar med samma mål. Där ingen har tv. Där man inte pratar om alkohol, inte har möjlighet att få tag på sprit, droger och cigaretter.
Tillsatser och mängder av socker i maten har jag också funderat över. Barn dricker coca-cola innan de ens kan tugga riktig mat själv. Det kan man ju endast skylla på föräldrarna. Men jag förstår nu att sockerberoende hos ett barn förmodligen är det som är allra lättast att undvika.
Det är lite jobbigt att jag börjar noja över sånt här långt innan jag ens har en tanke på att skaffa barn. Tänk då hur nervös jag kommer bli när tiden börjar närma sig. Som om man inte hade nog med problem att få ordning på sitt eget liv.
Innan jag lägger mig och sover (i sängen som jag äntligen fått hit) så vill jag skicka ett enormt tack till min mamma och min pappa som, trots att dem tjatar och är jobbiga ibland, har gjort ett skitbra jobb med att lära ut värderingar och forma mig till en rätt normal människa. Ni förtjänar en stor mega-kram och jag hoppas att jag, när tiden kommer, kan bli åtminstone hälften så bra förälder som ni har varit! Jag älskar er!
God natt!
Kommentarer
Trackback